Maddis

Var det ett spel där jag var en redan utsedd förlorare?

Du lät mig inte läsa hela regelboken.

Jag var lycklig.

Du var min spelpartner, den enda.

Blodigt allvar med en glimt i ögat – inledningsvis.

Mina bästa upplevelser under spelets gång,

jag bröt mot oväsentliga regler likaså du.

Målet var så nära, men förflyttades en gång, två gånger.

Jag höll mig sedan efter varenda regel jag visste,

det gjorde inte du.

Något förändrades i ditt sätt, dina ögon talade ett annat språk.

Hur ska jag kunna tyda något jag inte kan?

Du slutade att spela och lämnade mig ensam,

jag kom aldrig i mål.

Spelet har upphört att existera.

Ensam med gråten i halsen, din närhet är som bortblåst.

Var dag går jag med falska förhoppningar,

kan inte gå framåt utan att se bakåt.

Stannar i nuet för eviga tider,

har inte modet att gå min egen väg.

En början med ett brutalt slut.

Min vän, du är levande död.

Din kroppshydda fortsätter att vandra,

din själsförmögenhet är näst intill obefintlig.

Min vän som alltid var med, avlastade mig tyngder.

Jag har saknat i så många år, fyllt på lasten och kan inte lätta den.

Uppskattade de stunder jag fick, de stunder du lagade mig.

De enda gånger ett genuint leende frammanats, har fallit i glömska.

Tiden du tynat, den tyngsta plåga jag bär på axlarna.

I väntan på att du skall sluta gå, hoppet är utom räckhåll.

Min bästa vän och vägledare, min farmor jag en gång hade.

Livet både ger och tar, för mig stjälper det mycket.

Inte den enda, ändock ensam.

Min vän jag ömt vårdat, som gav mig all kraft att orka.

Jag står med dig arm i arm, du är ändå utom räckvidd.

Min önskan är inte kraftfull nog, jag faller då du tar ditt sista andetag.

En vän som inte livet fortsätter utan, det skall vara förevigt på pränt.

Det smattrar på fönstret där jag bor,

dimman gör vyn smärtsamt tråkig.  

Ligger en stund på sängen,

sömnen är för jämnan emot mig.

Instängd i mig själv,

i mitt rum med fönster utan funktion.

Tankarna förökar sig,

får mig att må illa.

Efter en stund blir jag tom,

allting så stilla. 

Lugnet bryts utav en dos panik,

sammansvärjas med ångesten.

Jag slåss emot en mäktig kraft,

var gång är det min förlust.

Sluter ögonen och vaknar upp en morgon,

dagen inleds så bra men tar vändning vid slutet.

Lockelsen river min själ blodig,

Mitt huvud står i lågor.

Frestande, syndig, fördärvad.

Olyckan glänser, reflekterar.

Spelar med blicken fram och tillbaka,

Når reflektionen som präntas in på min näthinna.

Vrider, vänder, undrar, svarslös.

Ingeting är, någonting obefintligt.

Exploderar, går i tusen bitar.

Skärvorna är vassa, utelämnade.

Fragmenten har fallit i glömska,

Likt ett blankt pappersark.

Sitter ned på tusen nålar,

Kaoset gör revolt, min ideella antagonist,

Alltet kontra intet, evigheten kontra tomheten.

Anletet låter det sargade inre förbli latent.

Jag andas glassplitter, det skär upp mig inifrån, med blodet rinner hat. Hatet mot mig själv för att jag tillät mig hamna här, jag är påväg tillbaka på ruta ett för att jag inte lyssnar på mitt hjärta. Nu ser jag helheten, och varför det blir så här. Självmant gick jag inte in i dåliga vanor, efter ett tag styrde det mig, nu är jag och balanserar mellan att göra och inte göra det, alla dåliga vanor är fler än vad jag kan räkna på mina fingrar. De jag numera tagit till mig och de som kommer stanna, inbäddade i mitt hjärta, som jag gör allt jag kan för inte trycka ner med mitt svarta. Jag ÄLSKAR dom, er, det går inte att radera, ta bort eller sudda ut. Många har blivit utstängda, men ett fåtal är kvar, nya tillskott som också ingår i min vänskaps kategori. Nu ska jag inte sitta här och tycka synd om mig själv, det är skönare att bara släppa allt, jag är optimist och kommer ALDRIG ändra på det!!!

2009-05-19

Mitt hjärta slår otaliga slag, min kropp skälver av missbedömning. Dessa otaliga dagar av ovisshet, när mina ben vill dra sig ned för soffan för att gå till dörren som avgränsar köket och hallen, så lyder de inte hjärnans impulser. Denne ligger i sitt rum utan att hålla sina löften i att städa upp lägenhetens smutsiga fragment av vårt dagliga nyttjande av frestelser som inte kan motas bort av tankar. När mina ben väl lyder har dagern redan nått fönstret där jag ligger för att erinra mig över all sorg och smärta. De rör sig i tvekan om så mycket ovetande. Kroppen är fylld av energi då den endast använder sig av lagrad energi, ögonlockens ändar tyngs ned av något som är tungt och låter dem inte öppnas trots medvetande av denna värld. Två timmar dessförinnan var medvetandet i en annan dimension, där allting var märkbart fel trots omgivningens mystiska lycka och glädje. Trots misstagen så ler ansiktena i drömmen och fortsätter med sina sysslor, då jag känner hur det knyter sig rejält i magen får jag intet till svar över vad bevekelsegrunden till det är. En själ är existens - bevisad, i teorin förlorar var människovarelse 22 gram, oavsett tidigare vikt, då det är själens utrymmelse ur skalet vi kallar kropp. Hur skall en människa kunna vara unik utan en själ, flera miljarder människor har helt skilda drag, beteenden och liknande, dock finns mycket likhet mellan många psykiskt samt fysiskt, allting är individuellt.

Då en dag ombildar tankar, de analytiska perspektiv på saker och ting, när en värld jag är tvungen att leva med utan flykter parallellt, då kliver vaga konturer av en mänsklig varelse in i en oro som sitter likt en böld på hjärnans orubbliga banor fyllda av sprudlande tankar. Det är en parasit som gått för långt in i kroppen för att bli förflyttad. Sedermera är det endast tomhet, skalet utan fluider



Lever i en grå skala

Natten väcker mig till liv, första tillfället klockan 03:12. Illamåendet pulserar runt i alla sinnen, musiken dånar från andra sida väggen, den stör mig inte. Huvudets insida är i rabiat, saltvattnet tillåter jag inte läcka ur min kropp. Nytt försök att hamna i REM, den andra sidan verkligheten skrämmer mig inte, den gör mig illa. Sista gången min blick möter klockan står det 03:34. Gestalten i hallen rör sig i rapida rörelser, som en hamster i sitt motionshjul. Något som inte heller hinner störa mig. Klockan 05:18 är tystnaden min trygghet men den framhäver oväsentliga ljud, de pressar sig igenom kudden och når fram till min trumhinna. Jag andas ut smärtan som fastnat i mina nedsvärtade lungor, stryp mig och dfå en belöning! När mina tankar är mer än brutna kommer mitt hjärta att stanna, svagt i det tillstånd som redan är, inget att livnära sig på, enbart en god kämpe mot smärtan. Hjärtat är en muskel som tynar bort. Önskningarna försvinner, jag vill fly! En struts stoppar huvudet i sanden, medan den isolerar sig från omvärlden utan att se, höra eller möjligen känna. Jag hade inte tackat nej till isolering, dock fick livet en kick som tvingade min kropp att fortsätta, tvingade min själ att offentligt visa sig om dagarna.