Maddis

Jag sitter tätt intill en närvaro av hatisk utstrålning, det är jag inte likgiltigt dock gör responsen av hat att jag också hatar. Den gör intrång i min själ och i mitt hjärta när jag bör spara mer utrymme åt annat, sådant som vaggar och vyssar, sådant som inte låter allting falla, så som det var förut. Mina ögon står i lågor, tårarna räcker inte till för att släcka det. Min strävan är för hög för att uppnå så jag släpper allt, allting skär igenom vattenytan för att långsamt dras ned till botten i den bottenlösa sjön. Det kommer en tid alldeles strax då jag frigör mig, lossar mina fötter ur marken, släpper taget om det som hade betydelse, för det som hugger mig i ryggen en gång, det går jag ifrån, kommer det efter så vänder jag mig om, hugger tills det inte finns mer att skära i. Dina gester spelas på falska grunder medan dina ögon talar sanning, det de har att säga får mig att dra åt snaran runt halsen, det är över, det räcker nu. En film som slutar mitt i.