Maddis

Idag faller jag i bitar, imorgon vet jag inte vad som sker. Idag kände jag inte solens värme, den ser på mig med kyla. Jag trodde på mig själv, att jag faktiskt borde tro på en och annan människa. Mitt omdöme kan även svikta och falla åt fel håll. Jag önskar att jag valt en annan väg för länge sedan, att jag inte tappat bort mig själv. Tänk att jag låter omgivningen skada mig så mycket för var dag som drar mig upp i vaket tillstånd trots att jag inte alls vill upp, jag vet ju vad som väntar.

I close both locks below the window
I close both blinds and turn away

Sometimes solutions aren't so simple
Sometimes good bye's the only way

And the sun will set for you
The sun will set for you

And the shadow of the day
Will embrace the world in grey

And the sun will set for you

In cards and flowers on your window
Your friends all plead for you to stay

Sometimes beginnings aren't so simple
Sometimes good bye's the only way

And the sun will set for you
The sun will set for you

And the shadow of the day
Will embrace the world in grey

And the sun will set for you

And the shadow of the day
Will embrace the world in grey

And the sun will set for you

And the shadow of the day
Will embrace the world in grey

And the sun will set for you

Det gör verkligen ont, en psyksik smärta plågar mig så hårt att det går ut över kroppen. Har tappat all lust, all tillit och vissnar likt en ros, tappar mina blad och taggarna mjuknar. Det är inte lätt att nå mig längre, jag stöter ifrån mig det mesta som befinner sig i närheten. Det är inte många som kommer nära inpå mitt skinn, de som gjort det har avslutat vänskapen i besvikelse. Det verkar luta åt samma håll även denna gång, är inte längre förvånad, har inte lust med att andas för att andetagen blir jag bestulen på. Lögnerna slår mig i ansiktet. Sedan åker han ifrån mig, han som har en av de mest väsentliga roller i mitt liv ska åka halva jordklotet och stanna där. Vill inte eller orkar, kan inte och har inte längre något att vägledas av. Vill ha eget, något jag kan kalla mitt, något som jag kan vara egoistisk med som ingen kan ta ifrån mig, allt jag redan förlorat som inte kommer tillbaka har jag kallat mitt. En gång är en gång för mycket, detta vassa misstag kommer jag inte göra om igen. Det är verkligen fel på något i min omgivning, det gör så ont, smärtan våndar mig till döds. Vaggar mig till sömns.

Det är endast ett tomt skal som är fylld av tomhet som vandrar omkring, nytillkomna band är så starka att det gör ont att tänka, dom banden kommer aldrig att kapas, aldrig att gå sönder eller tyna. Driven av ett måste som låter min kropp gå likt en robot, utföra dags sysslor, trött på tvång. Så många andra har genomskådat en elakhet som inledningsvis var någon helt annan. Dränkt i smärtan som inte kan återkallas, ett begär som inte går att motarbeta. Dragit ner mig i ett ändlöst tomrum, ett svart hål utan ljus. Med tomma händer som inte får grepp om något, ett gemensamt löfte har upphört. Salta tårar har för länge sedan upphört att existera, dock är nuet ett undantag. I can not feel anything any longer, venom is running through my veins.

Jag har faktiskt fått mig en respons, det är något som är värt att inte tappa hoppet om. Hur kunde det komma in i mitt liv, jag har blivit så svag, min styrka har tynat bort med alla hårda slag som jag får parera med min mur runt psyket som nu raserat. Ett isflak som bryter sig loss från en ismassa har det lättare att slita sig än vad jag har. Nu är det dags att ta sig ett kliv bort och låsa in sig i en egen värld.. Det är så mycket panikångest som förföljer mig i vardagen, den har ett hårt grepp om mig och fyller mig gärna emellanåt för att visa att jag inte har makt över min egen själ, den är en träl under en dominant härskare, känsla.  - Släpp mig fri

Ditt leende på läpparna, blottade vampyrtänderna.
De du högg mig i halsen med, från början av livet.
Din skugga som inte fanns fastnade på mig.
Ditt hatiska skratt, fick min glädje att dö.

Med dina järnklor höll du mig fast.
Inte kom den vita styrkan loss,
inte kämpade den emot för den samlade kraft.

Ett ursinnit skrik fick mig loss,
dock vill jag tillbaka, min trygghet jag finner där.

         2006-12-20


En vacker, röd ros.
Den ligger, med taggarna kvarlevande.
När hon fanns, var dom borta.

Hans sorg är ändlös, hennes bortgång är svart.
Natt som dag, mörkt i hans värld.
Minnet lever kvar, hennes själ likaså.

Hon väntar på honom, de ska förenas igen.
Utan en värld, full av plågoandar.

Han minns hennes ros.
Röd liksom kärlek, kärleken till varann.

Föraktelsen till allt, utom till honom.
Kärlek en gång, borta, inte för alltid.

Han vet att himmelsporten är öppen.
En ros utan taggar, han fann i sitt rum.
Likt en ros följer han efter, en olycklig saga för dom.
En sorgfull värld med berfielsen till ett slut.

         2005-10-10


Idag när du inte längre finns,
ånger.
Varför? Hur? Det var mitt fel.
Jag och du tillsammans, aldrig skulle vi skiljas.

Låter dig gå till vägens slut för tidigt,
släpper din hand jag kramat i alla år.
Tillsammans, inte ensam.

Ensam är inte stark,
ensam är jag svag och egoistisk.

I ditt ljus, i ditt allt.
Du finns i mig, inte lika levande som livet.
Låt mig gå, få vara i din famn igen,
förevigt nu.

Nej.

2006 - 01 -13


En blick, den spelar.
Ett leende, på låtsas.
En känsla, utan existens.
Cynisk själ med skal av åtrå.
Föraktelsen dras till mig.

Dörren är ännu olåst, du kliver in.
Livet hänger i en snara, i väntan på avrättning.
Längtan har ett fast grepp om min arm,
faller den, faller jag och pallen under livet krossas.

2006 - 03 -16

How can you leave me on the frozen ground when my heart is bleeding? I can not stand by myself any longer... You took all of me, every little sense.. How can silence be so loud? My world is going under infront of my feet, I am going into a thousand pieces. How I wish that I could rewind... I can not deal with myselft, my life or why, just make me undone. Empty thoughts soes not make my day any brighter, a hatred and painful moments during my days, does not make it all easy. Longing for something forbidden...

Igatsen sind.. Miks?

2009-05-19

Mitt hjärta slår otaliga slag, min kropp skälver av missbedömning. Dessa otaliga dagar av ovisshet, när mina ben vill dra sig ned för soffan för att gå till dörren som avgränsar köket och hallen, så lyder de inte hjärnans impulser. Denne ligger i sitt rum utan att hålla sina löften i att städa upp lägenhetens smutsiga fragment av vårt dagliga nyttjande av frestelser som inte kan motas bort av tankar. När mina ben väl lyder har dagern redan nått fönstret där jag ligger för att erinra mig över all sorg och smärta. De rör sig i tvekan om så mycket ovetande. Kroppen är fylld av energi då den endast använder sig av lagrad energi, ögonlockens ändar tyngs ned av något som är tungt och låter dem inte öppnas trots medvetande av denna värld. Två timmar dessförinnan var medvetandet i en annan dimension, där allting var märkbart fel trots omgivningens mystiska lycka och glädje. Trots misstagen så ler ansiktena i drömmen och fortsätter med sina sysslor, då jag känner hur det knyter sig rejält i magen får jag intet till svar över vad bevekelsegrunden till det är. En själ är existens - bevisad, i teorin förlorar var människovarelse 22 gram, oavsett tidigare vikt, då det är själens utrymmelse ur skalet vi kallar kropp. Hur skall en människa kunna vara unik utan en själ, flera miljarder människor har helt skilda drag, beteenden och liknande, dock finns mycket likhet mellan många psykiskt samt fysiskt, allting är individuellt.

Då en dag ombildar tankar, de analytiska perspektiv på saker och ting, när en värld jag är tvungen att leva med utan flykter parallellt, då kliver vaga konturer av en mänsklig varelse in i en oro som sitter likt en böld på hjärnans orubbliga banor fyllda av sprudlande tankar. Det är en parasit som gått för långt in i kroppen för att bli förflyttad. Sedermera är det endast tomhet, skalet utan fluider



Lever i en grå skala

Natten väcker mig till liv, första tillfället klockan 03:12. Illamåendet pulserar runt i alla sinnen, musiken dånar från andra sida väggen, den stör mig inte. Huvudets insida är i rabiat, saltvattnet tillåter jag inte läcka ur min kropp. Nytt försök att hamna i REM, den andra sidan verkligheten skrämmer mig inte, den gör mig illa. Sista gången min blick möter klockan står det 03:34. Gestalten i hallen rör sig i rapida rörelser, som en hamster i sitt motionshjul. Något som inte heller hinner störa mig. Klockan 05:18 är tystnaden min trygghet men den framhäver oväsentliga ljud, de pressar sig igenom kudden och når fram till min trumhinna. Jag andas ut smärtan som fastnat i mina nedsvärtade lungor, stryp mig och dfå en belöning! När mina tankar är mer än brutna kommer mitt hjärta att stanna, svagt i det tillstånd som redan är, inget att livnära sig på, enbart en god kämpe mot smärtan. Hjärtat är en muskel som tynar bort. Önskningarna försvinner, jag vill fly! En struts stoppar huvudet i sanden, medan den isolerar sig från omvärlden utan att se, höra eller möjligen känna. Jag hade inte tackat nej till isolering, dock fick livet en kick som tvingade min kropp att fortsätta, tvingade min själ att offentligt visa sig om dagarna.

Molnen ligger täta över himlen, skymmande ljus, liksom dimman kring min aura.
Hopplösheten drar mina otyglade viljor itu, en mara som ingen funnit bot för.
Trött på att falla i samma grop, var gång stannar smärtan som en klump i halsen och välkomnar bittra tårar som bränner längs kinden.

Emotionellt avtrubbad står jag som en tom gestalt någonstans i ingentinget,
för att välja en väg att gå. Alla vägar har ett slut, när som helst kan man sluta
att gå, eller bli överkörd av slag som både orsakar fysisk samt psykisk smärta.
Trasigheten livnär sig på min hemlösa, sargade själ, spår av ärrbildningar för var livlös stund finns utanpå likväl som inuti.

Det är ingen hjälp att ta till genvägar för att fly, då baksidan är ett värre alternativ. Fastnat i en ond cirkel som nära på dragit mig ur livets lust ett flertal
stunder. Någonstans brinner ett ljus, så vackert och värmande med sin enda blå låga. Förtrollar mig, att följa efter värmen i den bittra kylan, motvindarna slår som knivhugg mot kal hud. Får ingen respons av omvärlden, jag följer inte i andras spår, mina fallgropar är många nog.

Sveket tar över mina handlingar, låter det iskalla, vassa, dränerande redskapet leka av sig på min kropp, låter mig renas från det mörka. Rött rinner trögt överallt, droppar genljudar i rummet med tystnadsplikt. Ögon som blundar för framtiden har ingen framtid. Förlorad i sin egen kropp, blomman vissnar samtidigt som hjärtats bitar faller handlöst mot hårt underlag.