Maddis

Veckan bar med sig pure-evil bakterier som bestämde sig för att angripa mitt vaga immunförsvar, överhettad, frossa, olidlig smärta i kropp & själ förföljde mig denna vecka, förbannelsen tar besittning över mitt sinne. Ett ljus jag följt har gett mig ett löfte, följer man ljuset frisknar både själ & kroppshydda till. Är nog av med det mesta av de sjuka baciller som existerat -skönt!

Min längtan är bortom Sveriges marker, mot en annan kontinent, ett okänt land som man måste lära känna, äventyrslysten. Har bestämt mig för något som kan få flyttas framåt i tiden några veckor... Jag slits itu av mina egna viljor samt en beslutsångest som inte lämnar mig ifred.

Jag slår mig själv med häpnad varje gång… Att överleva dagen, att inte tänka för långt fram eller bak i tiden är något som får vägen att bli allt svårare att gå. När snåren tätnar och river upp såren som inte får tid att läka tar man medel som lugnar för stunden, eller gjorde. Nu återstår ett frågetecken som inkluderar alla frågor, allt som man inte kan få svar på. En önska som är så gedigen att man offrar hur mycket av sig själv för att få veta, ändock är svaren så efterlängtade, saknas. Går omkring med min mask i handen och när omvärlden ser mig sätter jag på mig den för att undvika och komma ifrån mig själv. Saknaden har bitit sig fast i mitt skinn så hårt, det rinner ut minnen som vägrar försvinna ur min åsyn. Den dagen jag kliver upp utan brister skulle vara den finaste dagen någonsin.