Blodet flödar, pulserar ut ur kroppen för att hävda sin röst. Ville gå längre än så, men jag har bestämt ett öde som inte kan undgås att välja. Jag står gränsle över två världar som krigar,mitt val innehåller så pass mycket styrka att det inte kan ändra sig. Jag går och fumlar i ett mörker som åter kommer var natt, även dag. Sista gången jag gjorde det här, har ändock förlorat det som var ett värde i livet och något att ha.
Sinnena spelar spratt med hjärnan, den dagen – katastrofal. Det är egen förlust samt självförvållat, att böna och be från morgon till kväll gör inga framsteg. Den starkaste av alla viljor kan inte tyglas och spårar emellanåt ur för att en dos ångest, panik och hat skall bryta ut mot sitt eget territorium. När allt går förlorat slutar man att gå, man slutar att se och slutar att känna, håglöst sitter man och fäster blicken på något bara för att man är ett skal av en människa med en själ som är nästintill obefintlig. Att kunna balansera ett liv som är uppbyggt på negativitet och smärtsamma emotioner som lever i min siluett, det är inte med lätthet man promenerar på med en positiv inställning. Att hålla allting kvar inuti utan att släppa ut ett enda litet fragment är emellertid frustrerande samtidigt som det inte ska drabba någon annan, det enda som kan göras är att hjälpa andra med problematiska situationer. Efter en tid kan man låta allting falla i glömska för att inleda något nytt, ser man inte något annat än mörker, vilket är ett emellertid stort begrepp då det menas med att alla underkategorier samt negativa värderingar ingår, där lever en själlös kroppshydda.
Knyter skosnöret men får aldrig den perfekta knuten, den knuten som sitter så hårt och inte går upp igen, den knuten som sitter på livet den knuten som känns i magen.
Jag känner inte hur jag tar djupa andetag, jag ser inte när jag är vaken, jag känner inte.. Mig som en mänsklig gestalt, något man inte vill komma för nära, något man egentligen inte vill ha med i sitt liv som en liten betydande del då den är betydelselös. En tid som har runnit ut, en tid som varit den bästa i mitt liv fick jag inte hålla kvar i, den togs ifrån mig, drog upp stygnen som jag hade sytt för att försäkra mig om att det varade förevigt, det gjorde det inte. Värre än så kan det inte bli, allt jag velat ha och levt i är begravt i minnen som inte går att förtränga. Känner inget, ser inget och ett beslut kommer aldrig att ändras för att det lever med mig i mina tankar varje sekund som passerar. Efter den dagen har allting förändrats och dödat min själ, jag är inte villig att gå mer, det var min sista hållplats. Den lyckan jag hade kommer aldrig komma igen, det tog livet av mig när jag slets ifrån min värld.
Jag är en psykopat och idiot som beter mig som något som inte går att nämna, på grund av att mitt hjärta sprack och jag kände hur mitt huvud kaosade så förlorade jag allt jag någonsin älskat. Det är försent, det ör det alltid, jag önskar att jag betett mig bättre och inte agerat så som jag gjort. Jag förstår inte mig på mig själv. Jag har beslutat mig nu, definitivt och det kan inte ändras på. Jag sitter i tårar, jag ska inte tro på löften dom är inte något värt när dom bryts.
Jag är så irriterad på mig själv.. Ska allitd förstöra det som är bra.. Alltid stöter jag bort det positiva i min omgivning.. For you I would crawl though fire, I would give my life up. Och jag har gjort det, jag har gett alla mina krafter och energier utan att få något alls tillbaka, som vanligt är jag bara en naiv idiot som faller i fällan. Det spelar inte någon roll hur jag gör, denna månad har varit kaos och jag önskar att den aldrig ägde rum, det sticker som knivar i mig när jag tänker på den. Jag skulle kunna ge mitt liv för att slippa tänka på det förflutna... Just det här har jag märkt, att det har gett konsekvenser som har fått mig att tappa allt. Jag önskar att det inte blivit så, jag är så DUM som gör sånt man inte borde och borde LYSSNA bättre.. Jag är en idiot som inte kan se skillnad på elaka och goda människor, på killar som krossar hjärtat flera gånger och de som man får stanna kvar hos. Det är inte lätt att sortera människor, jag har verkligen tappat allt under denna månad.. Inte min mening att vara elak, jag har inte släppt en tår på länge men snart är det inte långt ifrån. Funderar på att sluta jobba, sluta plugga och sluta med allt annat. Jag vill göra som jag gjorde, släppa taget om allt som inte fastnat. Han åker iväg i TRE år och lämnar mig helt ensam då är jag ingen längre.. Då är jag bara något.. DET gör också så ont, jag klarar inte det ALEX!!!!! Jag kommer inte genomlida tre år... Vid årsskiftet kommer ingen att vilja kännas vid mig längre.
Haha. Flummigt, 400 kronor försvann inatt, de har tyligen fått ben... Fint sömnlös går kroppen på sparläge, sen skrev han som sparkade ut mig ur sin värld. Måste man bli påmind om det som gör ont? Det går att döva men den lätta vägen ut ger värre konsekvenser sen. Mitt huvud är ganska tomt och öde idag... SUCK
Jag saknar att vara sysselsatt, rastlös är inte min grej tror jag.. =)
Idag faller jag i bitar, imorgon vet jag inte vad som sker. Idag kände jag inte solens värme, den ser på mig med kyla. Jag trodde på mig själv, att jag faktiskt borde tro på en och annan människa. Mitt omdöme kan även svikta och falla åt fel håll. Jag önskar att jag valt en annan väg för länge sedan, att jag inte tappat bort mig själv. Tänk att jag låter omgivningen skada mig så mycket för var dag som drar mig upp i vaket tillstånd trots att jag inte alls vill upp, jag vet ju vad som väntar.
Det gör verkligen ont, en psyksik smärta plågar mig så hårt att det går ut över kroppen. Har tappat all lust, all tillit och vissnar likt en ros, tappar mina blad och taggarna mjuknar. Det är inte lätt att nå mig längre, jag stöter ifrån mig det mesta som befinner sig i närheten. Det är inte många som kommer nära inpå mitt skinn, de som gjort det har avslutat vänskapen i besvikelse. Det verkar luta åt samma håll även denna gång, är inte längre förvånad, har inte lust med att andas för att andetagen blir jag bestulen på. Lögnerna slår mig i ansiktet. Sedan åker han ifrån mig, han som har en av de mest väsentliga roller i mitt liv ska åka halva jordklotet och stanna där. Vill inte eller orkar, kan inte och har inte längre något att vägledas av. Vill ha eget, något jag kan kalla mitt, något som jag kan vara egoistisk med som ingen kan ta ifrån mig, allt jag redan förlorat som inte kommer tillbaka har jag kallat mitt. En gång är en gång för mycket, detta vassa misstag kommer jag inte göra om igen. Det är verkligen fel på något i min omgivning, det gör så ont, smärtan våndar mig till döds. Vaggar mig till sömns.
Jag har faktiskt fått mig en respons, det är något som är värt att inte tappa hoppet om. Hur kunde det komma in i mitt liv, jag har blivit så svag, min styrka har tynat bort med alla hårda slag som jag får parera med min mur runt psyket som nu raserat. Ett isflak som bryter sig loss från en ismassa har det lättare att slita sig än vad jag har. Nu är det dags att ta sig ett kliv bort och låsa in sig i en egen värld.. Det är så mycket panikångest som förföljer mig i vardagen, den har ett hårt grepp om mig och fyller mig gärna emellanåt för att visa att jag inte har makt över min egen själ, den är en träl under en dominant härskare, känsla. - Släpp mig fri
How can you leave me on the frozen ground when my heart is bleeding? I can not stand by myself any longer... You took all of me, every little sense.. How can silence be so loud? My world is going under infront of my feet, I am going into a thousand pieces. How I wish that I could rewind... I can not deal with myselft, my life or why, just make me undone. Empty thoughts soes not make my day any brighter, a hatred and painful moments during my days, does not make it all easy. Longing for something forbidden...
Jag ägnar största delen av mitt liv åt att hjälpa och ge allt jag kan till en enda liten människa som kastar gliringar och elakheter tillbaka. Det är inte vad man förväntansfullt står och längtar efter. Under så lång tid trodde jag aldrig att jag skulle bli alldeles nedbruten, den som tar och manglar din själ genom taggtråd är en obeskrivligt djävulsk människa. Efter att göra allt jag kan, får man ogillande med sig och utsparkad från det som en gång var mitt rogivande plan. Att jag ville umgås och göra mer saker var inte heller nog, min oförstående hjärna klarar inte att överbelastas mer. Det är otroligt hur andra människor kan bedra, men det händer mig nog rätt ofta just därför skall man inte finna tillit någonstans.Den som gapar efter mycket mister oftast hela stycket, och nu har du gjort bort dig. En vuxen människa med en ung mentalitet beter sig inte bra, hon har ingen uppfattning överhuvudtaget
