Maddis

Var det ett spel där jag var en redan utsedd förlorare?

Du lät mig inte läsa hela regelboken.

Jag var lycklig.

Du var min spelpartner, den enda.

Blodigt allvar med en glimt i ögat – inledningsvis.

Mina bästa upplevelser under spelets gång,

jag bröt mot oväsentliga regler likaså du.

Målet var så nära, men förflyttades en gång, två gånger.

Jag höll mig sedan efter varenda regel jag visste,

det gjorde inte du.

Något förändrades i ditt sätt, dina ögon talade ett annat språk.

Hur ska jag kunna tyda något jag inte kan?

Du slutade att spela och lämnade mig ensam,

jag kom aldrig i mål.

Spelet har upphört att existera.

Ensam med gråten i halsen, din närhet är som bortblåst.

Var dag går jag med falska förhoppningar,

kan inte gå framåt utan att se bakåt.

Stannar i nuet för eviga tider,

har inte modet att gå min egen väg.

En början med ett brutalt slut.

Att träna kroppens muskler är givande för både psyket och kroppen. Man blir piggare, orkar mer och känner sig bättre, oftast i alla fall. Jag tränar på gym var och varannan dag samt promenerar någon mil om dagen. *Bättre sent än aldrig* Haha. Sommaren 2011 kanske man är i form..

Min vän, du är levande död.

Din kroppshydda fortsätter att vandra,

din själsförmögenhet är näst intill obefintlig.

Min vän som alltid var med, avlastade mig tyngder.

Jag har saknat i så många år, fyllt på lasten och kan inte lätta den.

Uppskattade de stunder jag fick, de stunder du lagade mig.

De enda gånger ett genuint leende frammanats, har fallit i glömska.

Tiden du tynat, den tyngsta plåga jag bär på axlarna.

I väntan på att du skall sluta gå, hoppet är utom räckhåll.

Min bästa vän och vägledare, min farmor jag en gång hade.

Livet både ger och tar, för mig stjälper det mycket.

Inte den enda, ändock ensam.

Min vän jag ömt vårdat, som gav mig all kraft att orka.

Jag står med dig arm i arm, du är ändå utom räckvidd.

Min önskan är inte kraftfull nog, jag faller då du tar ditt sista andetag.

En vän som inte livet fortsätter utan, det skall vara förevigt på pränt.

Det smattrar på fönstret där jag bor,

dimman gör vyn smärtsamt tråkig.  

Ligger en stund på sängen,

sömnen är för jämnan emot mig.

Instängd i mig själv,

i mitt rum med fönster utan funktion.

Tankarna förökar sig,

får mig att må illa.

Efter en stund blir jag tom,

allting så stilla. 

Lugnet bryts utav en dos panik,

sammansvärjas med ångesten.

Jag slåss emot en mäktig kraft,

var gång är det min förlust.

Sluter ögonen och vaknar upp en morgon,

dagen inleds så bra men tar vändning vid slutet.

Olycklig kärlek