Spelkamrater
Var det ett spel där jag var en redan utsedd förlorare?
Du lät mig inte läsa hela regelboken.
Jag var lycklig.
Du var min spelpartner, den enda.
Blodigt allvar med en glimt i ögat – inledningsvis.
Mina bästa upplevelser under spelets gång,
jag bröt mot oväsentliga regler likaså du.
Målet var så nära, men förflyttades en gång, två gånger.
Jag höll mig sedan efter varenda regel jag visste,
det gjorde inte du.
Något förändrades i ditt sätt, dina ögon talade ett annat språk.
Hur ska jag kunna tyda något jag inte kan?
Du slutade att spela och lämnade mig ensam,
jag kom aldrig i mål.
Spelet har upphört att existera.
Ensam med gråten i halsen, din närhet är som bortblåst.
Var dag går jag med falska förhoppningar,
kan inte gå framåt utan att se bakåt.
Stannar i nuet för eviga tider,
har inte modet att gå min egen väg.
En början med ett brutalt slut.
