Maddis

Lockelsen river min själ blodig,

Mitt huvud står i lågor.

Frestande, syndig, fördärvad.

Olyckan glänser, reflekterar.

Spelar med blicken fram och tillbaka,

Når reflektionen som präntas in på min näthinna.

 

Vrider, vänder, undrar, svarslös.

Ingeting är, någonting obefintligt.

Exploderar, går i tusen bitar.

Skärvorna är vassa, utelämnade.

 

Fragmenten har fallit i glömska,

Likt ett blankt pappersark.

Sitter ned på tusen nålar,

Kaoset gör revolt, min ideella antagonist,

Alltet kontra intet, evigheten kontra tomheten.

Anletet låter det sargade inre förbli latent.

När man blundar visas en inpräntad saga på näthinnan som vrider tillbaka tiden för att visa det missledda spåret, vart börjad kurvan som vred sig i fel riktning? Försöker att gå tillbaka för att finna felet, vill bara vara och hå gått det raka spåret istället för genvägen. Den missledande genvägen tog mig till fel identitet. Jag är inte ytlig, jag dömer ingen, jag bara går utan att veta vart, utan karta eller kompass. Man finner rätt till ett slut, man kan hitta tillbaka till den forna stigen som var fylld av vilseledande spår, det är lättare att gå igenom snåren när man en gång passerat dem. Det må vara en väg med mycket smärtor, det är ingen ensam om. Att tanken aldrig slagit mig förrens nu, det jag är, var, något så mycket bättre än det här. När man öppnar ögonen, ser i vidgade vyer och en förändring kan ske. En förändring som är svårare att gå igenom utan en axel att luta sig på, man klarar det utan hjälp, gör man det inte kan kistan öppnas och kadavret forslas in.

I have lost my path.. Where to go when you lost the way back?