Gammalt
2009-05-19
Mitt hjärta slår otaliga slag, min kropp skälver av missbedömning. Dessa otaliga dagar av ovisshet, när mina ben vill dra sig ned för soffan för att gå till dörren som avgränsar köket och hallen, så lyder de inte hjärnans impulser. Denne ligger i sitt rum utan att hålla sina löften i att städa upp lägenhetens smutsiga fragment av vårt dagliga nyttjande av frestelser som inte kan motas bort av tankar. När mina ben väl lyder har dagern redan nått fönstret där jag ligger för att erinra mig över all sorg och smärta. De rör sig i tvekan om så mycket ovetande. Kroppen är fylld av energi då den endast använder sig av lagrad energi, ögonlockens ändar tyngs ned av något som är tungt och låter dem inte öppnas trots medvetande av denna värld. Två timmar dessförinnan var medvetandet i en annan dimension, där allting var märkbart fel trots omgivningens mystiska lycka och glädje. Trots misstagen så ler ansiktena i drömmen och fortsätter med sina sysslor, då jag känner hur det knyter sig rejält i magen får jag intet till svar över vad bevekelsegrunden till det är. En själ är existens - bevisad, i teorin förlorar var människovarelse 22 gram, oavsett tidigare vikt, då det är själens utrymmelse ur skalet vi kallar kropp. Hur skall en människa kunna vara unik utan en själ, flera miljarder människor har helt skilda drag, beteenden och liknande, dock finns mycket likhet mellan många psykiskt samt fysiskt, allting är individuellt.
Då en dag ombildar tankar, de analytiska perspektiv på saker och ting, när en värld jag är tvungen att leva med utan flykter parallellt, då kliver vaga konturer av en mänsklig varelse in i en oro som sitter likt en böld på hjärnans orubbliga banor fyllda av sprudlande tankar. Det är en parasit som gått för långt in i kroppen för att bli förflyttad. Sedermera är det endast tomhet, skalet utan fluider
Lever i en grå skala
