Maddis

Det gör verkligen ont, en psyksik smärta plågar mig så hårt att det går ut över kroppen. Har tappat all lust, all tillit och vissnar likt en ros, tappar mina blad och taggarna mjuknar. Det är inte lätt att nå mig längre, jag stöter ifrån mig det mesta som befinner sig i närheten. Det är inte många som kommer nära inpå mitt skinn, de som gjort det har avslutat vänskapen i besvikelse. Det verkar luta åt samma håll även denna gång, är inte längre förvånad, har inte lust med att andas för att andetagen blir jag bestulen på. Lögnerna slår mig i ansiktet. Sedan åker han ifrån mig, han som har en av de mest väsentliga roller i mitt liv ska åka halva jordklotet och stanna där. Vill inte eller orkar, kan inte och har inte längre något att vägledas av. Vill ha eget, något jag kan kalla mitt, något som jag kan vara egoistisk med som ingen kan ta ifrån mig, allt jag redan förlorat som inte kommer tillbaka har jag kallat mitt. En gång är en gång för mycket, detta vassa misstag kommer jag inte göra om igen. Det är verkligen fel på något i min omgivning, det gör så ont, smärtan våndar mig till döds. Vaggar mig till sömns.