Maddis

Molnen ligger täta över himlen, skymmande ljus, liksom dimman kring min aura.
Hopplösheten drar mina otyglade viljor itu, en mara som ingen funnit bot för.
Trött på att falla i samma grop, var gång stannar smärtan som en klump i halsen och välkomnar bittra tårar som bränner längs kinden.

Emotionellt avtrubbad står jag som en tom gestalt någonstans i ingentinget,
för att välja en väg att gå. Alla vägar har ett slut, när som helst kan man sluta
att gå, eller bli överkörd av slag som både orsakar fysisk samt psykisk smärta.
Trasigheten livnär sig på min hemlösa, sargade själ, spår av ärrbildningar för var livlös stund finns utanpå likväl som inuti.

Det är ingen hjälp att ta till genvägar för att fly, då baksidan är ett värre alternativ. Fastnat i en ond cirkel som nära på dragit mig ur livets lust ett flertal
stunder. Någonstans brinner ett ljus, så vackert och värmande med sin enda blå låga. Förtrollar mig, att följa efter värmen i den bittra kylan, motvindarna slår som knivhugg mot kal hud. Får ingen respons av omvärlden, jag följer inte i andras spår, mina fallgropar är många nog.

Sveket tar över mina handlingar, låter det iskalla, vassa, dränerande redskapet leka av sig på min kropp, låter mig renas från det mörka. Rött rinner trögt överallt, droppar genljudar i rummet med tystnadsplikt. Ögon som blundar för framtiden har ingen framtid. Förlorad i sin egen kropp, blomman vissnar samtidigt som hjärtats bitar faller handlöst mot hårt underlag.