090909
Natten väcker mig till liv, första tillfället klockan 03:12. Illamåendet pulserar runt i alla sinnen, musiken dånar från andra sida väggen, den stör mig inte. Huvudets insida är i rabiat, saltvattnet tillåter jag inte läcka ur min kropp. Nytt försök att hamna i REM, den andra sidan verkligheten skrämmer mig inte, den gör mig illa. Sista gången min blick möter klockan står det 03:34. Gestalten i hallen rör sig i rapida rörelser, som en hamster i sitt motionshjul. Något som inte heller hinner störa mig. Klockan 05:18 är tystnaden min trygghet men den framhäver oväsentliga ljud, de pressar sig igenom kudden och når fram till min trumhinna. Jag andas ut smärtan som fastnat i mina nedsvärtade lungor, stryp mig och dfå en belöning! När mina tankar är mer än brutna kommer mitt hjärta att stanna, svagt i det tillstånd som redan är, inget att livnära sig på, enbart en god kämpe mot smärtan. Hjärtat är en muskel som tynar bort. Önskningarna försvinner, jag vill fly! En struts stoppar huvudet i sanden, medan den isolerar sig från omvärlden utan att se, höra eller möjligen känna. Jag hade inte tackat nej till isolering, dock fick livet en kick som tvingade min kropp att fortsätta, tvingade min själ att offentligt visa sig om dagarna.
