Min dag var vacker och hjälplös
Hennes hjärna har nu varit infekterad en tid, minnet är som allra värst drabbat. Hennes ögon lyser av smärta emellanåt, det gör så ont i mig, det är nog det som gör allra ondast just nu. Ångesten går inte över hur jag än vrider och vänder på min vardag. Hon är visserligen en äldre dam nu, min farmor. Mitt trassel har hon allit rett upp, visat mig hur man kliver över de värsta hindren, hennes närvaro gör mig stark och balanserad. När jag nu står ganska mycket på mina egna ben kan det hända att de viker sig, då finns det inget som dämpar mitt fall och ingen som finns där att ta emot.
Idag hade jag tio underbara minuter av 7 timmar att få, då hon kunde klamra sig fast vid verkligheten. Det har alltid varit vi två mot världen, nu sitter jag i hopp om att varje gång jag pratar med henne, att få uppleva hennes starkare sida som är vetande, har uppfattning och är förstående. Glömskan är hårdare för omgivningen än henne själv. Idag sa hon att det är så här att bli gammal, det hör till livet helt enkelt. Jo det gör det förvisso. Jag svarade med att jag vill inte vill bli gammal, vill inte låta tiden äta upp mitt liv, jag vill INTE förlora dig, inte just nu, då dör jag.. Förstår du inte det? Hon gav mig en blick, hennes ögon lyste med en anna lyster, jag förstod då att hon är klar i huvudet och den chansen vill jag inte förlora. Hon la handen på min och jag började näst intill hysteriskt gråta. Hon sa:" Jag vet att det är något fel på mig som inte går att reparera.." Jag avbryter:" Jag VILL INTE och KLARAR INTE att stå ENSAM LÄNGRE!!! Att förlora det här tar sönder mig inuti, jag fungerar inte utan din energi, min är så låg och tar slut så fort nu.."
Min bästa vän, min förebild och hon som gett mig kraft att hålla kvar livet när jag bara släppt taget om allting, de gånger jag förlorat greppet. Dessa år har varit fyllda av obeskrivlig sorg. Jag ser henne varje gång men hon är inte där, jag hade tur nu, jag kände hur hjärtat höll på att explodera av lycka samtidigt som att jag vet att jag kanske aldrig mer får uppleva det.
Hon fortsatte med:" Livet är fortfarande vad du gör det till, det kanske inte är så lätt alltid men till slut kommer man att finna ro och ett lugn inom sig." Vi förde en konversation under ungefär tio minuter, sedan reste hon sig och gick iväg till vardagsrummet och försvann, jag gick efter och såg bara skalet av min farmor, hennes medvetande ögon var borta och hade övergått till att bli en förvirrad gammal dam i min farmors kroppshydda. Jag klarar inte att möta världen utan henne, jag är så jävla rädd.
Idag hade jag tio underbara minuter av 7 timmar att få, då hon kunde klamra sig fast vid verkligheten. Det har alltid varit vi två mot världen, nu sitter jag i hopp om att varje gång jag pratar med henne, att få uppleva hennes starkare sida som är vetande, har uppfattning och är förstående. Glömskan är hårdare för omgivningen än henne själv. Idag sa hon att det är så här att bli gammal, det hör till livet helt enkelt. Jo det gör det förvisso. Jag svarade med att jag vill inte vill bli gammal, vill inte låta tiden äta upp mitt liv, jag vill INTE förlora dig, inte just nu, då dör jag.. Förstår du inte det? Hon gav mig en blick, hennes ögon lyste med en anna lyster, jag förstod då att hon är klar i huvudet och den chansen vill jag inte förlora. Hon la handen på min och jag började näst intill hysteriskt gråta. Hon sa:" Jag vet att det är något fel på mig som inte går att reparera.." Jag avbryter:" Jag VILL INTE och KLARAR INTE att stå ENSAM LÄNGRE!!! Att förlora det här tar sönder mig inuti, jag fungerar inte utan din energi, min är så låg och tar slut så fort nu.."
Min bästa vän, min förebild och hon som gett mig kraft att hålla kvar livet när jag bara släppt taget om allting, de gånger jag förlorat greppet. Dessa år har varit fyllda av obeskrivlig sorg. Jag ser henne varje gång men hon är inte där, jag hade tur nu, jag kände hur hjärtat höll på att explodera av lycka samtidigt som att jag vet att jag kanske aldrig mer får uppleva det.
Hon fortsatte med:" Livet är fortfarande vad du gör det till, det kanske inte är så lätt alltid men till slut kommer man att finna ro och ett lugn inom sig." Vi förde en konversation under ungefär tio minuter, sedan reste hon sig och gick iväg till vardagsrummet och försvann, jag gick efter och såg bara skalet av min farmor, hennes medvetande ögon var borta och hade övergått till att bli en förvirrad gammal dam i min farmors kroppshydda. Jag klarar inte att möta världen utan henne, jag är så jävla rädd.
Kommentarer
Trackback
