Maddis

Jag känner inte hur jag tar djupa andetag, jag ser inte när jag är vaken, jag känner inte.. Mig som en mänsklig gestalt, något man inte vill komma för nära, något man egentligen inte vill ha med i sitt liv som en liten betydande del då den är betydelselös. En tid som har runnit ut, en tid som varit den bästa i mitt liv fick jag inte hålla kvar i, den togs ifrån mig, drog upp stygnen som jag hade sytt för att försäkra mig om att det varade förevigt, det gjorde det inte. Värre än så kan det inte bli, allt jag velat ha och levt i är begravt i minnen som inte går att förtränga. Känner inget, ser inget och ett beslut kommer aldrig att ändras för att det lever med mig i mina tankar varje sekund som passerar. Efter den dagen har allting förändrats och dödat min själ, jag är inte villig att gå mer, det var min sista hållplats. Den lyckan jag hade kommer aldrig komma igen, det tog livet av mig när jag slets ifrån min värld.