Maddis

Tungt utan mobil till hands, börjar känna mig aningen handikappad i dagens
samhälle som är så teknink speckat... Dags att skaffa tillbaka den kanske?

Sinnena spelar spratt med hjärnan, den dagen – katastrofal. Det är egen förlust samt självförvållat, att böna och be från morgon till kväll gör inga framsteg. Den starkaste av alla viljor kan inte tyglas och spårar emellanåt ur för att en dos ångest, panik och hat skall bryta ut mot sitt eget territorium. När allt går förlorat slutar man att gå, man slutar att se och slutar att känna, håglöst sitter man och fäster blicken på något bara för att man är ett skal av en människa med en själ som är nästintill obefintlig. Att kunna balansera ett liv som är uppbyggt på negativitet och smärtsamma emotioner som lever i min siluett, det är inte med lätthet man promenerar på med en positiv inställning. Att hålla allting kvar inuti utan att släppa ut ett enda litet fragment är emellertid frustrerande samtidigt som det inte ska drabba någon annan, det enda som kan göras är att hjälpa andra med problematiska situationer. Efter en tid kan man låta allting falla i glömska för att inleda något nytt, ser man inte något annat än mörker, vilket är ett emellertid stort begrepp då det menas med att alla underkategorier samt negativa värderingar ingår, där lever en själlös kroppshydda.

Knyter skosnöret men får aldrig den perfekta knuten, den knuten som sitter så hårt och inte går upp igen, den knuten som sitter på livet den knuten som känns i magen.